Bakom Kulisserna med Johan Von der Lancken

30 januari 2024

Intervju med producent Johan Von der Lancken på Oscarsteatern

Bakom kulisserna: Intervju med producent Johan von der Lancken

Vad gör en producent? Kan man gå en kurs i att ha fingertoppskänsla för vad publiken tycker om? Johan von der Lancken är en väl etablerad producent inom nöjesvärlden i Sverige, i ett företag vars produktioner så gott som alltid spelas för fulla hus: Oscarsteatern och Chinateatern i Stockholm. Tillsammans med sin mer bekanta mor Vicky, har Johan förutom det ekonomiska ansvaret även det yttersta konstnärliga ansvaret att leda produktionerna på Oscarsteatern. Men det var rockstjärna, manusförfattare eller regissör som han i unga år drömde om att bli.

Vad gör en producent?

Det första vi oftast gör är att träffas eller åker iväg någonstans några dagar och inspireras av andras föreställningar: jag, Vicky von der Lancken och vår kompanjon Bosse Andersson på 2Entertain, som vi har Oscarsteatern och Chinateatern med. Ibland är även Bosses tvillingbror Janne med som bland annat driver Vallarna i Falkenberg, även han 2Entertain.
Vicky och jag är ansvariga för Oscars och Bosse för China men vi arbetar cross-over med vad ska vi spela. Normalt sett så vet vi minst tre år i förväg vilka föreställningar vi skall göra, så fram till 2028 har vi planer, som i och för sig kan ändra på sig.

När vi väl tagit ett beslut så pratar vi om vilka vi vill göra föreställningen med. Vilken regissör, kreatörer, artister, skådespelare med flera. Förhoppningsvis är de sugna på det också. Vi pratar med regissören om vad vår vision är och om hans/hennes vision, så att vi hittar vår gemensamma väg. Det är sällan ett problem men ibland kan regissören enligt oss tänka för snävt eller för givmilt och då är det såklart viktigt att vi kommunicerar och hittar den gemensamma visionen. Vi låter oftast regissören välja sitt kreativa team, men vi är däremot enormt involverade i casten där bland annat Vicky har en näsa av guld för att plocka fram rätt folk. Under själva processen i skapandet är jag väldigt närvarande och erbjuder mina tjänster som ett bollplank, en höger hand, stöttning och ibland med viss konstnärlig styrning. Men det är viktigt att regissören känner att denne har en stor frihet att skapa sin produktion med sitt egna tumavtryck också.

När vi har fått till casten, vilket är en kärnpunkt tillsammans med titel och produktionen i sig, gör jag en budget och ser till att vi vet var smärtgränsen går.

Vad det gäller förhandlingar, så är jag oftast rätt transparent med vad jag har att erbjuda. Det vill säga att jag går rakt in på taket vad vi har att erbjuda och i och med det så är jag är på sätt och vis svårförhandlad. Jag får ibland höra ”det går ju inte att förhandla med dig". Men å andra sidan börjar jag inte heller på en så låg nivå att jag ibland skulle kunna tjäna pengar på en för mig ekonomiskt fördelaktig förhandling. Jag tror att en klassisk syn på en producent är att folk tror att vi tjänar så otroligt mycket mer än vad vi gör.

Risken för oss när vi sätter upp musikaler är tyvärr helt orimlig. Vi ligger oftast på minst kring 90% beläggning på ca 120 föreställningar (redakt anm: break-even är först vid 90 % beläggning på 120 föreställningar) , vilket är helt galet. Med de riskerna så tycker ju i alla fall jag att det är inte mer än rätt att det är vi i produktionsbolaget som får några extra pengar på banken utifall att produktionen går bra- Ofta går vinsten rakt in i nya produktioner eller täcker eventuella förluster. Man skall ju veta det att balansen mellan succé och flopp är så otroligt orättvis. Har man en produktion som inte går bra, så går det fort utför. Ett fiasko eller mindre lyckad produktion tar oftast minst fem mer lyckade produktioner för att räta ut minustecknet. Väl medveten om riskerna så upplevs jag nog ibland därför som tuff och orättvis, det tillhör jobbet. Men jag vet att jag inte lurar till mig saker, så samvetet sover i alla fall gott på huvudkudden.

Jag tycker att jag har en bra magkänsla och en enormt bred smak. Jag älskar det smalaste av det smala och det bredaste av breda. Vickys ”känsla för feeling” är ju dokumenterat oslagbar och vi kompletterar varandra bra, där även Bosse drar starka strån till stacken. Vi brukar fråga oss vad vi själva vill se? Vi smakar på det en stund ihop och oftast turligt nog, så går det hand i hand med vad publiken vill ha. Men emellanåt kommer vi fram till att vår tanke kanske inte räcker till för vår publik och då läggs det på is. Såklart att vi har misslyckats någon gång också, men oftast har vi faktiskt haft lyckan på vår sida, vilket vi är sååå enormt tacksamma för.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu spottar vi ut idéer för vi vet för ovanlighetens skull inte hundra procent vad vi ska göra för produktion nästa höst 2025. För det mesta har vi massor av idéer; från originalföreställningar som Så Som I Himmelen, Änglagård, Kulturbärarna. Eller så har vi sett en föreställning i London eller på någon av de svenska teatrarna i Malmö, Göteborg eller Karlstad. Men vi har en uppsjö med olika uppslag så vi vet nog vilken produktion det blir innan januaris slut.

Hur blir man producent? Och hur blev du producent och inte något annat inom artistvärlden eller över huvud taget?

Jag har upp vuxit upp med det här så jag har en enorm erfarenhet att plocka ifrån. Jag började jobba lite extra i unga år och redan som barn följde jag med på turnéer. Jag jobbade som följespott som bisyssla i många år eftersom jag fullkomligt älskade teaterdammet Första följet var på Tingel Tangel på Tyrol med Povel Ramel, Hasse Alfredson och Margaretha Krook i spetsen.

Efter flera år som tekniker och arbete på Vicky Nöje blev jag sedermera manager för The Real Group och åkte på turné i världen med dem och för Kurt ’Kurtan’ Olsson och några coverband. Under en period hade jag fyra - fem arbetsplatser samtidigt; Kock-Duellen, cast och skriva klämmiga manusprator till Staffan Ling, körde följespot på I Hetaste Laget på Cirkus, satt i redaktionen för Ett Härligt Liv och var manager för The Real Group. Inom teatern och musik har jag i princip utfört de flesta arbeten från teatergolv till skrivbordet på min väg som producent, vilket såklart har hjälpt mig både nu och då. Jag brukar säga att jag är lite halvtaskig på allt möjligt.

Som producent är jag som sagt ekonomiskt ansvarig, men jag tycker faktiskt, om man får säga sånt själv, att jag har en ganska stark och kreativt konstnärlig kraft att bjuda på. Men det är upp till regissören att välja att använda sig av mina idéer eller ej. Att skjuta till eller dra ifrån pengar är egentligen konstnärliga drag och tar man rätt konstnärliga investerande beslut så kan förhoppningsvis resultatet bli tilltalande för den publik som brukar komma till Oscarsteatern. Viktigast är såklart att man tar beslut, som man känner i magen blir bra, än någonting annat.

När jag har en åsikt i arbetet, som eventuellt skiljer sig från regissörens väg, brukar jag i samma andetag alltid ge regissören minst en lösning. Lösningen kan visserligen vara av skiftande kvalitet; då brukar jag säga ”kanske är det här en dålig idé men kan man eventuellt göra det så här i stället?”
Jag tycker att det är viktigt att konstruktivt försöka tillföra något, om man eventuellt vill ta bort något. På resan jag gjort, växte det fram för mig att det faktiskt i slutändan är mitt ord som gäller om vi har olika åsikter. Men jag kan också välja att inte använda den, vilket jag oerhört sällan gör skall sägas. Med My Fair Lady var det en av de få tillfällen jag tog ett sådant beslut då vi var oense om öppningen av föreställningen. Regissören Tomas Alfredson sade att ”du är producent så du kan välja”. Då minns jag att jag sade att "jag föredrar gemensamma beslut eller dina Tomas". Men just då blev det faktiskt mitt beslut som gällde. Om det var rätt eller inte, vet vi inte idag, men det blev en omtyckt öppning och föreställning i alla fall.

Vi jobbar alla olika och det är omöjligt för mig att veta hur andra producenter jobbar. Men jag vet att jag förmodligen är en av dem som är mer involverad i materialet, som säkert är på både gott och ont. Oavsett vad, så är jag en väldigt närvarande producent och nära min regissör. Jag fullkomligt älskar mitt jobb - en stor del av mitt jobb är så oerhört roligt – och det finns naturligtvis sidor av det som är ganska så jobbiga som i alla andra jobb. Att påverka på ett bra sätt är att sitta med i produktionen, att i princip hela tiden kunna bli nådd - vilket emellanåt kan bli en påfrestning på privatlivet. Men med så stora investeringar och taskiga marginaler för att nå break-even, så är det viktigt att finnas där och kunna styra produktionerna åt det man själv upplever är rätt håll.

Hade du några andra tankar/annat yrke/grundutbildning?

När jag var 16-22 år skulle jag i första hand bli rockstjärna. Jag var en urusel keyboardist som bara kunde vårt garagebands låtar, knappt det ens och kunde absolut inga andra ackord. Vi hade väl trots det en viss framgång med bandet, där bland annat SVT gjorde en dokumentärfilm om oss och med några släppta singlar och vunna talangtävlingar senare var vi väl på uppgång. Vi försökte patetiskt leva livet som rockstjärnor. På grund av att vår sångare och låtskrivare, som var killen med talang i bandet, till slut tröttnade, så upphörde vi som tur var innan ”rockstjärnelivet” satte fart på riktigt.

Jag har en stor passion för sydamerikansk musik och plågar ofta våra anställda på premiärfesterna med att spela en Astor Piazzolla från filmen Sur på 1980-talet.
Några kompisar frågade om jag ville spela dragspel på deras bröllop, vilket var en absurd fråga då jag inte spelar dragspel. Men jag tänkte att då måste jag ju ge mig på det värsta, vilket är något sorts mantra i mitt liv: att utmana mig själv till max! Så jag gav mig på en Piazzolla som jag på redan invand väg brölade mig igenom på deras bröllop Men numer gör jag den väl ändå någon sånär rättvisa på mitt sätt och på piano.

En liten anekdot apropå den så var jag och hälsade på en kompis i Argentina där han bjöd med mig på en lunch hem till en stor argentinsk pianist i de bohemiska kvarteren av Buenos Aires. Varpå pianisten, efter några väl inmundigade glas cava, frågade mig ”Har hört att du kan Vuelvo al Sur, kan du spela den för mig?”. Motvilligt satte jag mig på pianopallen och framförde den på klassisk mark, motvilligt eftersom jag visste vem han var…. Efter sången var pianisten tyst en stund. Med en tår i sitt öga sade han ”ditt pianospel var sådär men din passion och din sång var fantastisk!. Kan jag inte få äran att spela med dig så kör vi den en gång till?”, frågade han mig.
En religiös upplevelse som sitter varmt i hjärtat. Det har varit en tillgång i mitt arbetsliv att jag inte backar och att jag gärna tar mig an de största utmaningarna.

Tidigt i livet drömde jag annars om att bli filmregissör eller manusförfattare. Efter mina år hos Vicky så kastade jag loss och började jobba med film, någon gång i början av 90-talet, då jag återigen arbetade hela vägen från springpojke till producent. Någonstans rätt tidigt i filmkarriären började jag jobba med Måns Herngren och Hannes Holm. Jag minns att jag, som rätt färsk i branschen, hade fått en tidig version av deras manus av ”Adam och Eva” att läsa och Hannes frågade mig ”Har du läst manuset?” ”Ja det har jag gjort.…eh jättebra!”, svarade jag, vilket möttes av lång tystnad. Hannes gick fram och tillbaka, fram och tillbaka och till slut skrek han ”Jamen, vad faan tycker du på riktigt, säg något mer och ärligt svar inte bara…ehhh jättebra!”.
Det blev en väldigt häftig aha-upplevelse av att min åsikt betydde något och mycket, även om jag på just den filminspelningen ”bara” hade koll på fikabordet och letade inspelningsmiljöer. Jag minns inte vad jag svarade, men jag svarade i alla fall ärligt där det mesta i och för sig fortfarande var jättebra. Om något möjligen var mindre bra, och med min senare vana trogen, gav jag möjligen någon idé. Måns och Hannes tyckte uppenbarligen om att arbeta med mig (vilket var ömsesidigt) och gillade vissa av mina åsikter - mitt självförtroende växte enormt. Vi jobbade många år tillsammans. Jag har försökt knuffa över Hannes till teaterregi vid något tillfälle, men inte lyckats….än. Bland annat tog filmen mig ner till Spanien ett par år där jag i första hand gjorde reklamfilm, men även film och TV där vi bland annat var involverade i en TV-serie med Daniel Craig i huvudrollen.

Ett annat tidig inspirationsögonblick var filmen Svart Lucia med Rumle Hammerich som regissör och mig själv som springpojke. Rumle sa att ’Jag började som du’ och berättade om en regissör han arbetat med, som trampade i hundbajs på en hopplös inspelningsplats full med hundbajskorvar. Rumle fick skäll av regissören och bestämde sig då för att bli världens bästa hundbajsplockare. Samtidigt visade Rumle väldigt mycket att han var intresserad av regi. Mittemellan bajsplockandet lyckade han då få ge sina åsikter, vilket han ville ge mig som morot och motivation till när livet som springpojke kanske emellanåt var lite surt.

Jag bodde som sagt i Spanien några år, men tog ett sabbatshalvår och åkte tillbaka till mina gamla pals Måns och Hannes i Sverige för att göra långfilmen Klassfesten, där jag var FAD (First Assistant Director). I och med det valet hade jag även bestämt mig för att ta nästa steg. Efter filmen hade jag sedan tänkt åka till NY för att ta en filmregissörskurs över ett år. Så blev inte fallet då två flygplan åkte in i World Trade Centre, vilket gjorde att jag nog för första gången inte hoppade på en utmaning. Jag åkte istället tillbaka till Spanien ett år till innan jag återigen återvände till Måns och Hannes, där mitt producentskap utvecklades. Jag minns att jag gjorde en reklamfilm tillsammans med Måns där vi bland annat hade dokumentärfilmen The kid stays in the picture som referensfilm. Den är gjord på ett väldigt speciellt sätt och handlar om Robert Evans, producent för bland annat filmen Gudfadern. När jag såg den, kände jag att jag visserligen redan trivdes i producentrollen. Men att med kraft och förhoppningsvis en gnutta talang, så kan jag faktiskt i vissa avseenden påverka filmer, eller vad jag nu ger mig, på ännu mer som producent, fast i bakgrunden av regissörerna och manusförfattarna.

Jag jobbade sen många år till med Måns och Hannes med film och reklamfilm ända fram till att jag blev erbjuden att jobba med produktionen av filmen Arn. Det var ett två-dygn-på ett -jobb där jag efter tre-fyra månader kände att det här kommer ta livet av både mig och många till. Det var mig ett helt övermäktigt uppdrag av flera skäl - för första gången i mitt liv kände jag att jag faktiskt inte räckte till. Samtidigt låg min pappa på sin dödsbädd. Vi i familjen hade stafettpinne om att vara vid hans sida. Jag kämpade in i det sista. Men efter en rekognoseringsresa till Marocko, där delar av inspelningen skulle ske, kände jag att jag var tvungen att säga till vår producent att jag ville kliva av den prestigefyllda Arn-produktionen. Jag hängde dock kvar till att vi hittade en ny person till min tjänst, vilket till slut blev tre personer. Så det var kanske inte så konstigt att jag kände mig otillräcklig. Jag låtsades för min pappa att jag jobbade kvar med filmen ända tills hans sista suck, vilket blev ett enormt plågsamt halvår, för jag visste att han absolut inte ville att jag skulle rätta mitt liv efter honom.

Just då under samma tid, hade Vicky både Singing in the Rain på Oscarsteatern och Rivierans Guldgossar med Robert Gustafsson, Loa Falkman och Suzanne Reuter i huvudrollerna som skulle upp på Cirkus och sade att hon inte visste hur hon skulle hinna med två så stora projekt samtidigt. Så hon frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa henne med att producera Rivierans Guldgossar. En gång i tiden lämnade jag teatern och samarbetet med Vicky av den enkla anledningen att jag ville skaffa mig en egen karriär, utan att känna att jag bara var hennes son. Med åren utvecklas man förhoppningsvis och även om jag stod på en annan plattform när jag tog på mig det uppdraget, så tänkte jag att jag gör det här ett litet tag och sen går jag tillbaka till filmvärlden.

Men den dagen har faktiskt inte dykt upp än och det är ändå över 15 år sedan. Det är så ofantligt roligt här på teatern och alla som har jobbat med Vicky som chef vet att det är en välsignelse. Det är helt enkelt omöjligt att hitta en bättre chef, så jag har jobbat som producent för Vicky Nöjesproduktion, med scenproduktioner sen dess, på Oscarsteatern, Chinateatern, Rival, Lorensbergsteatern, Scandinavium, Rondo, Nöjesteatern med flera.

Rivierans Guldgossar på Cirkus från 2007 producerad av Vicky Von der Lancken

Hur hanterar du rollen som både kollega och son till Vicky?

Någonstans kände jag i unga år när jag jobbade för Vicky, att det till slut blev tjatigt att inte få vara jag och utan bara vara Vickys son. Det var då som jag beslöt mig för att börja jobba med film och lämnade livet som manager och turnéledare till att börja från början som springpojke i filmens värld.

Vicky är verkligen min förebild och min inspiratör, min mor men också min chef. Sen gör jag såklart alla saker på mitt sätt ändå. Jag minns att när jag började hos Vicky igen med Rivierans Guldgossar, så samlade jag teamet för att inte skapa fel förväntningar från dem på mig. Jag sade att jag inte är Vicky och ni kommer säkert emellanåt tänka ”så här skulle Vicky inte gjort” och det är riktigt för vi är olika även om vi har samma efternamn. Jag sade att förhoppningsvis dyker inte alltför många negativa situationer upp där ni känner det. Men då får vi i stället bara samtala och det är inte värre än så - INGEN kan tyvärr vara så fantastisk som Vicky. Jag tycker nog att det har gått jättebra, även om det såklart uppstår situationer. Åtminstone jag känner i alla fall att jag har en bra och öppen relation med vårt team, skådespelare, musiker med flera.

Idag har jag också jobbat här så länge så det finns väldigt få som tänker på annat än att jag är jag och den där ängsliga delen av att jag är Vickys son har jag såklart kommit över för länge sedan. Det är bara med stolthet som jag blir förknippad med henne i alla tänkbara sammanhang.

En intressant fråga ur producentperspektiv är hur du förhåller dig till AI idag när det gäller exempelvis rättigheter vid inköp av manus, musikkomposition och det som påverkar den kreativa processen inom en produktion: är AI ett hot, en möjlighet eller något annat?

Inte ett hot ännu så länge på teatern, hoppas jag förutom manus och musik såklart. Men jag är såklart rädd för att vi kommer att bli påverkade av det. Jag är annars extremt analog så jag hoppas att jag kommer att förhålla mig till att det finns en människa bakom pennan. Det är ju visserligen inget jag vågar lova, för rätt vad det är så dyker det upp något sinnessjukt bra och som kan drabba hjärtat och skrattgroparna även om det kommer från ett artificiellt jobb. För det kommer säkert att komma.

Men så länge det finns riktiga människor som skapar så kommer jag att använda mig av riktiga människor. Kanske mest för manus och musik: det är en pågående process där vi ändrar hela tiden och det händer något när man sitter i möten under skapandeprocessen. Som när jag, Edward af Sillén, Daniel Rehn och Fredrik Kempe åkte iväg på skrivarcamp i 2 ½ dag enbart för att komma åt en känslig punkt vid ett tillfälle i musikalen Änglagård där Tommy Körbergs karaktär Gottfrid skulle brista ut i sång. Där satt vi och delade olika livsöden med ömsom skratt och ömsom tårar och de delarna är av kött och blod och kan aldrig ersättas av AI. Och vi kom fram till något fantastiskt vackert, tycker jag. Jag hoppas att någon påminner mig om 10–20 år vad jag sa idag om AI och att jag står på samma plattform då som nu.

Slutligen vill jag bara tillägga, om det inte har framgått redan, att jag tycker att teater äger en såååå speciell magi. Varje kväll är unik, skådespelarnas spott flyger ur munnen, vi andas samma luft och vi kan nästan känna doften av våra ikoner till aktörer på scenen. Alla jobbar precis och precist här och det är live och oåterkalleligt, kväll efter kväll åker exaktheten i små steg till höger eller vänster i en symbios mellan alla som jobbar framför och bakom scenen tillsammans med publiken. Där skapar man något unikt som aldrig kommer tillbaka, kväll efter kväll om än det är nästan samma som igår eller imorgon. Och aktörerna får avslutningsvis och förhoppningsvis lönas med en öronbedövande applåd av den hänförda publiken. Det minnet kan varken läggas ut på sociala media eller tas ifrån oss, utan den upplevelsen tar vi med oss i vår mänskliga innerficka att klappa på, dela med sig och minnas! Här stannar jag därför en bra stund till.

Boka din biljetter idag till Änglagård!

Med Helene Sjöholm, Tommy Körberg, Lindy Larsson och Tuva B Larsen i huvudrollerna
Klicka här för mer information och bokning >>>

Foto: Mats Bäcker - (alla föreställningsbilder)
Porträttbild Johan Von der Lancken topp: Pilar Moreno
Bild: The Kid Stays in The Picture rights owned by HarperAudio

View all