Bakom Kulisserna med Magdi & Dag från Terrastella

- Under mars och april ska vi på turné med den andra föreställningen: 'Här kommer Ville och Valle och Viktor!' med mycket musik, säger Magdi. Det är 35 föreställningar redan inbokade.

Föreställningen handlar om Ville och Valle som träffar en levande docka: Viktor. Men dockan kan ingenting så Ville och Valle lär dockan saker om ämnen som miljö, demokrati, rättvisa på ett lekfullt sätt. Dag spelar Ville, Magdi är dockan Viktor och Daniel Rudholm spelar Valle. Musiken är central i föreställningen och den ursprungliga gruppen som spelade Ville, Valle och Viktor under 1970-talet - Hans Wigren, Jörgen Lantz och Anders Linder - fick till och med en Grammis för bästa barnskiva 1971.

Olika bakgrunder ger intressant konstnärlig utveckling tillsammans

År 2012 startade Magdi Långsjö teater i Gnesta där hon satte upp och turnerade med barnteater. Men Magdi funderade på att skapa något för tonåringar eller vuxna, som att sätta upp Richard II av Shakespeare och diskuterade det med Dag som då börjat arbeta på Långsjö Teater.

- När vi satt och pratade om det på pendelstationen i Gnesta, säger Dag, märkte jag att Magdi har ett annat sätt att tänka, en annan diskurs vad gäller kultur. Vi har olika perspektiv och utgångspunkt: Magdi är från Ungern och invandrade hit för 24 år sen.

Både Dag och Magdi är intresserade av politik. Båda upplever att föreställningar och shower mer och mer går mot att de ska vara glossy och med ökat krav på säljbarhet, ha klatschiga färger, ha med kända namn, med större fokus på de stora scenerna då det är de som har råd med stora produktioner.

- Jag känner mig hemma här i Sverige, säger Magdi, men jag är uppvuxen under kommunismen och var med när muren föll. Jag har en annan blick på saker som kan bidra med en annan förståelse för system och civilt engagemang och hur man hanterar förtryck. Mina konstnärsvänner i Ungern lever inte i en fri demokrati utan under fortsatt förtryck.

Magdi startade Terrastella Scen och Film 2019, som nu driver Salong Central och menar att det är skönare för henne att ha en plats där hon kan misslyckas ekonomiskt men vara friare för att kunna skapa.

- Jag är benägen att starta riskprojekt som inte ger så mycket avkastning, säger Magdi. Scenkonst ska inte vara en lyxvara utan finnas tillgänglig nära publiken och ge kvalitativ scenkonst för då gör vi det vi tror på.

Scenkonst och forskning blev föreställning i KTHs reaktorhall

Magdi har samarbetat med forskare inom Arts Science med olika forskningsprojekt, om hur scenkonst kan beskriva forskning på en annan nivå än den intellektuella.

Ett exempel är 'Don Quijote i Urkarnas Värld'. Magdi var en del i ett nätverk med klimat/miljöforskare och konstnärer. På en flerdagars workshop på Gotland träffade hon Björn Wallsten vars forskning om urkopplade rörsystem (urkar) och hennes idéer om den nya Don Quijote var en omedelbar matchning. Björn och Magdi började samarbeta. Magdi skrev manus, regisserade och ledde projektet som byggde på forskaren Björn Wallstens banbrytande forskning och hans doktorsavhandling "The Urk World – Hibernating Infrastructures and the Quest for Urban Mining".  Björn Wallsten menar att det finns ett stort antal metallrör under våra städer som är exempel på vårt samhälles ohållbara nyttjande av metaller. Att ta tillvara rören vid exempelvis vägarbeten, Urban Mining, är ett alternativ till primärutvinning av mineraler och ett exempel på en cirkulär ekonomi.

'Don Quijote i Urkarnas Värld' hade premiär och spelades i reaktorhallen under KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm i mars 2020.
Föreställningen blev mycket uppmärksammad och beskrevs som en "unik symbios mellan konst och forskning i form av en interaktiv teateruppsättning och utställning".

Ny media hot för liveföreställningar

Magdi menar att när pandemin kom blev det ännu tydligare att det är de stora teatrarna som har möjlighet att ta stora kliv rent tekniskt sett: anställa teknisk personal, få medel för att kunna utveckla teknik samt hjälp med PR och kommunikation. Det gjorde det svårare för mindre grupper som exempelvis Terrastella att locka publik till sig eftersom fria grupper inte hade samma förutsättningar att ta detta kliv. Streamingtjänsterna och TV är ett annat hot gentemot liveföreställningar.

För att lösa det så har fler och fler grupper gjort föreställningar som mer liknar serier med mer wow-faktor än diskussioner efteråt om vad man kände under föreställningen. Och med de allt dyrare dyra biljettpriserna på teatrarna har gjort att det idag blivit en klassfråga anser Magdi.

- Vi vill ha Salong Central för våra egna verk, säger Magdi. Vi är intresserade av vår publik och vill diskutera med dem efteråt. Levande scenkonst är något vi upplever att vi människor behöver och är måna om. Vi vill att det ska vara låg tröskel till att se en föreställning, finnas nära, vara ekonomiskt överkomligt och trevligt, vara verkligt och ge en chans till att träffa konstnärerna.

Kulturintresserade föräldrar

Intresset för olika slags kultur har Magdi fått med sig av sina föräldrar.

- Min mamma älskade konst och scenkonst så jag sov mycket på operan i Budapest när jag var 5-6 år och var där med mamma, berättar Magdi. Pappa lyssnade på Wagner när han skulle styrka sina skjortor inför veckan.

Magdi var med i en dramacirkel när hon var 8-9 år som leddes av en kompis pappa två gånger i veckan och som var en känd skådespelare i Ungern.

När Magda var 17 år var hon därför övertygad om att hon en dag skulle ha en egen teater. Hon var 19 år när hon regisserade Stolarna av dramatikern Eugène Ionesco som spelades på Szkéné-scenen i Budapest och fick massor av kritik av en regissör vilket påverkade henne som ung nybörjarregissör.

- Jag ville ut i världen, bort från Ungern så först jobbade jag som volontär på Irland, berättar Magdi. Där träffade jag Anders, min förre detta man. Sedan åkte jag till Australien för att studera konst, då jag ännu inte var helt säker på om jag skulle arbeta med scenkonst eller fortsätta utveckla sitt tecknande.

Anders och hon höll ihop och till slut bestämde de tilsammans att Magdi skulle flytta till Sverige.

Hon pluggade eurytmi i Järna men snabbt kom på att hon ville nåt annat: började träna stenhårt på kvällskurser på Balettakademin, startade egen teatergrupp och letade konstant efter en stil som skulle kombinera kropp och skådespel. Hon spenderade timme efter timme i Dansmuseets bibliotek och kollade inspelning efter inspelning av olika teater och dansstilar från olika hörn av världen.

Så plötslig såg hon en kathakaliinseplning.

Kathakali-dansexamen

⁃ Det var magiskt! Jag visste omedelbart att det var denna slags dans/detta skådespel jag ville studera, det var en väldigt stark känsla, säger Magdi.
Efter ett års kathakalistudie i Sverige antogs Magdi som lärling hos mästaren Kottakal Ravikumar och därerfter tränade hon på Margi Kathakali School i Kerala, Indien. Efter sammanlagt 2 års studier fick Magdi sin diplom som kathakalidansare. Tillbaka i Sverige började Magdi använde kathakalins mimiska verktyg i gestaltning av olika karaktärer i många barnteaterproduktioner. 

Från sport till mim

Dag har en helt annat bakgrund:

- Jag växte upp i en väldigt sportig familj i Arvika och höll på med en rad olika sporter under min uppväxt, berättar Dag. Allt från fotboll och hockey, till tennis, badminton, volleyboll, pingis, gymnastik, löpning med mera och jag tyckte det var otroligt kul.

Dags mamma är före detta gymnast och var med i OS tre gånger. Dags pappa var löpare och tävlade som ung men blev mammans tränare i gymnastik istället.

- Så min syster och jag lärde oss tidigt det roliga i att tävla genom lek hemma med mamma och pappa, säger Dag.

För Dags del blev det mer och mer hockey och det gick bra. Men när Dag var runt 15 år ville hans coach att Dag skulle börja träna med seniorerna. Då tappade Dag sugen helt.

- Jag upplevde att det där lekfulla och roliga inte fanns kvar bland de vuxna spelarna och då tog det stop, berättar Dag. För mig var hockey att man jobbar i team, att det är hela laget som ska framåt som när man skickar perfekta passningar till varandra för att någon i laget till slut ska göra mål.

Teamarbetet inom teatern lockade mer än hockey

i hockey kan man inte vara ett ego och åka hela vägen med pucken själv utan det är passningarna som gör att motståndarna "sitter på läktaren” anser Dag och menar att det är precis så för honom med teater. Att man skickar perfekta passningar till varandra, lägger upp bollen för smash i rätt ögonblick och den som sätter punchen kan vara nån annan.

- Eller så får man bollen tillbaka och klackar in den med hälen och det blir jubel! säger Dag. Det gäller att vara hemlig och inte berätta vad man ska göra, det ska bli en överraskning.

Dag menar att han ibland upplever power play också på scenen. Att han har publiken i sin hand och kan ta det hur lugnt som helst. Känslan av att tiden står stilla och du passar hit och dit och när publiken minst anar det blir det mål.

Dag började läsa arkeologi i Stockholm men hittade teater, dans, mim och cirkus istället.

- Det var som att komma hem, berättar Dag. Lek och blodigt allvar på samma gång. Hård träning och samspel. Morgan Alling kallar det för ping-pong, jag säger klapp-klapp-hockey efter hur den ryska superfemman Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov spelade så vacker ishockey att vi grät framför tv-n på 80-talet.

Mimutbildning gav grunden för ny karriär

Dag sökte och kom in på Teaterhögskolans 4-åriga mimutbildning 1997. Därefter har Dag frilansat som skådespelare, dansare, mimare och röstskådespelare i 25 år och har drivit flera kompanier tillsammans med andra. Till exempel Bastardproduktion och Shake it Collaborations och nu Terrastella Scen & Film tillsammans med Magdi.

- Jag älskar det här yrket eftersom det är så mångsidigt och kreativt. Det är hela tiden olika! säger Dag.

Dag menar att starta en teater som de nu har gjort är egentligen bara en förlängning av att skapa scenkonstupplevelser.

- Du börjar kanske med att skapa ett solo, därefter en duett. Efter det vill du ha en hel ensemble och göra en stor föreställning, menar Dag. Då behövs ljus och ljud och eftersom vi inte har några pengar så gör vi det själva. Sen blir det scenografi och kostym och allt sånt och tillslut är man framme vid själva spelplatsen i sig.

Att skapa en ny värld på Salong Central och mer kultur i Gnesta

Dag menar att spelplatsen blir ju själva kontexten på ett sätt. Teatern. Scenkonsthuset. Dit folk ska komma och gå in i en annan värld. En värld där allt är möjligt och där vi får häpna och förargas, skratta och gråta, diskutera, stötas och blötas. Som vi är. Bara precis som vi är.

- Alla vi träffar är otroligt positiva till att vi startat Salong Central i Gnesta. De är ofta antingen imponerade eller tänker att vi är helt galna. Med rätta kanske, haha, säger Dag. Fler och fler hittar hit och det är otroligt roligt. Det är ju så himla viktigt att vi kan få delta i kultur på orten där vi bor! Det är en demokrati-fråga. Och vi tror ju att teaterbesöken kommer att öka mer och mer framöver. Det känns otroligt kul!

Vad är det i artistyrket som triggar er?

Magdi och Dag svarar om vartannat:

Att vara i nuet tillsammans med andra; med kollegor och med publiken.
Att vara sårbar och öppen som skådespelare som gör att andra berörs
Att kunna vara kreativ dygnet runt; skapa och bygga “världar”
Att konstant lära sig nya saker
Att kunna experimentera och prova nya saker
Att undersöka och nyansera bilden av vad en människa är
Att kunna diskutera samtiden genom våra verk

Nöjestips!

Vill du uppleva Stand-up på Salong Central i en härlig och intim lokal?
Då kan du bokabiljetter här