Menu

Intervju - Manne af Klintberg
26 maj 2024

Månadens intervju: med Manne af Klintberg som vi alla känner som Clownen Manne!

Vad är du aktuell med nu?

I sommar ger jag 16 föreställningar i Parkteatern, där jag nu arbetat i snart 50 år. Vi hade ett uppehåll ett år då Parkteatern inte satsade på barnkultur just då och också tog bort kransbildningar och midsommarfirande och annat som lockade turister. Så Seved Bornehed och jag gjort ”Manne och Koko apkonster” på Fjäderholmarna. När så Sigrid Sällström, producent för barn inom Parkteatern på 1990-talet, ordnade sponsring från Sparbankerna för barnföreställningar, så vi flyttade föreställningen ”Manne och Koko” till Galärparken. Då Benny Fredriksson blev VD pratade jag med honom om att publiken och jag har ett kärleksförhållande. Han såg min föreställning och sa att han förstod vad jag menade och sa att ”du ska vara kvar i Parkteatern” där vi varit sen dess. Det är Bennys arv.

Min dotter Maria, min son Olle och jag ska göra en föreställning på Långnäs i Bollnäs den 6 juni, och träslottet i Arbrå, Delsbostämman. Sen åker min clownskötare Karin och jag runt lite: till Wadköping och till Gotland, där vi också passar på att hälsa på min syster Gunila som bor där.
Jag tror att om man sätter sig ner, eller ännu värre lägger sig ner och tänker, jaha, det var livet; då tror jag att man dör!

I höst fortsätter jag med ”Lille Store Chagall” tillsammans med Annika Arnell och Miriam Oldenburg.

Jag bygger möbler också: akrobatiska möbler, som ser ut som människor. Den första jag gjorde var en bordstol som jag såg på Skansen för 55 år sedan och som jag sen utvecklade till en bänk. Det är en man som står i brygga med en lampa på: med keps på blir han stilig. Möblerna är till salu och du kan beställa en kopia av dig själv! Jag ska göra en vagga och en kista och sen kunna visa ”Från vaggan till graven”. Jag har också en idé till en konsert som ska heta Träklang där alla musikinstrument är gjorda av trä, som jag vill göra.

Min yngsta faster, som blev hundra år, avled nyligen så nu ska vi ha en stor minnesstund. Vi har starka gener i vår familj, det är genvägen till ett långt liv!

Cirkusvagn med anor

Det har varit fantastiskt med alla föreställningar och samarbeten under alla år på Galärvarvet, som med Wallbom och Boman och föreställningen ”På trekvart”- den var 45 minuter lång! När vi spelade Manne och Koko svingade sig Seved Bornehed som apan Koko i ett rep ovanför publikens huvud, vilket jag inte tror att försäkringsbolaget var riktigt informerat om! Vi hade en cirkusvagn från Parkteatern med i föreställningen. Cirkusvagnen skulle skrotas efteråt men jag fick den och nu står den på landet, döpt till Hjularbo.

När familjen och jag sen isolerade och rustade upp vagnen kom det fram dofter från vagnens tidigare ambulerande liv, som trolig herravdelning och damavdelning – kanske har Julia Caesar pinkat i den? Men nu har vi isolerat om den med nytt tak, nya väggar och nytt golv.

När familjen och jag sen isolerade och rustade upp vagnen kom det fram dofter från vagnens tidigare ambulerande liv, som trolig herravdelning och damavdelning – kanske har Julia Caesar pinkat i den? Men nu har vi isolerat om den med nytt tak, nya väggar och nytt golv.

Det finns liknande vagnar som fortfarande används, från Knäpp-upp-revyn med Povel Ramel, som Povel drev tillsammans med Felix Alvo, som kom från en cirkusbakgrund. Nöjesproducenten Felix Alvo var den som kunde bygga upp tält, vagnar och gradänger och ansvarade för turnéerna. Hasse och Tage var med på tältturnéerna och blev sen inbjudna till att spela på Dramaten. Där var det en nippertippa från radion som frågade hur det kändes för herrarna att efter att ha varit ute i busken och krumbuktat sig, nu komma in på nationalarenan och mötas i de finkulturella salongerna. Hasse svarade: Kultur består av två delar: man ska ha Kul och man ska ha Tur. Och Tage och jag vi har haft vansinnigt kul och en fruktansvärd tur, då blir det kultur. Hon begrep ingenting. Man ska ha kul och tur, då blir det kultur.

Att drömma fram en föreställning!

Jag drömde en föreställning 1972 i december. Jag hade lärt mig teckenspråk och undervisade lite i teckenspråk, engelska och folkdans i Jämtland för att dryga ut studielånet. Då sa Arne Ångström i Jämtlands Dövas Förening att han ville ha en föreställning av mig till en Luciafest samma år. Jag svarade att det kan dröja tio år innan jag får fram en föreställning. Men då kom Arne hem till mig och stannade kvar tills jag efter ett dygn lovade att göra en föreställning.
Jag började drömma om föreställningen: vaknade, var tvungen att hitta papper och penna, gjorde anteckningar, somnade om, vaknade, gjorde anteckningar, somnade om. På morgonen förstod jag ingenting av det jag läste men det blev föreställningen ”Min Bror, min bror” som jag sen gjorde i 40 år, ungefär 10 000 gånger, i hela Sverige och i Danmark på danska. Nu har min son Olle tagit över ”Min bror, min bror!”. Kulturförvaltningen i Sundsvall ville ha ett foto på Olle inför att han skulle spela där så han skickade det men de trodde att det var jag, så lika är vi!

Hur kommer det sig att du blev clown?

Ja du, det finns några förklaringar till att jag blev clown men jag har alltid älskat cirkus. Jag blir väldigt glad när jag möter publik.

Jag såg clownen Kiki, (Otto Moskowitz) som arbetade på Cirkus Schumann, på Djurgården. Han hade en gummiboll som han skickade ut i publiken, med den fick han så fin publikkontakt. Vi jobbade sen tillsammans på den första clownfestivalen på Södra teatern och då kom han upp och berättade sin historia: Kiki gick från Prag till Österrike och sökte upp den stora cirkusen och ville ha jobb som clown. ”Kan du spela något instrument, frågade cirkusdirektören?”, Ja, svarade Kiki. ”Kom tilbaka då imorgon!”. Kiki hade ingen kostym men var utbildad skräddare. Han bad sin syster om att få sy om hennes gul-och grönrutiga köksgardiner, satte sig på systerns köksbord och sydde en frack, en hatt och ett par byxor av systerns gardiner, lånade en sopransaxofon av cirkusmusikerna som lärde honom, att spelade inledningen till ”Mein Papa” på -som består av samma ton tre gånger i rad – och det räckte för direktören så han fick jobbet!

Kiki var väldigt religiös, han var katolik och hade hög moral och jobbade ihop med en annan småväxt clown, Anton från Jämtland, de delade vagn i många år. Anton var väldigt omoralisk och hade ny kvinna varje natt vilket Kiki tyckte var fullständigt vidrigt. Kiki var väldigt omtyckt av cirkusfamiljen Schumann där han jobbade många år.

Olycka avbröt juridikstudierna

På gymnasiet läste jag latin och grekiska för att kanske bli präst, tanken var nog att reta gallfeber på pappa för han tyckte det var det dummaste man kunde vara (pappa och flera syskon och farfar var jurister). Avslutningen på min gymnasietid blev att jag krockade på sportlovet med min lillebror när vi spelade bandy på en tjock och svart is och fick lillebrors skalle på min mun och trillade baklänges och slog i skallen, nån hjälm hade jag inte. Jag hade haft upprepade hjärnskakningar under min uppväxt, en varje vinter. Men nu sprack hjärnhinnorna. Jag fick dubbelsidigt subduralt haematom mellan hjärnhinorna, med sex centimeter i bredd mellan hinnorna. Läkarna borrade in rör som dränage och det gjorde skillnad.

Efter gymnasiet skulle jag göra lumpen i Umeå på värnpliktig befälsutbildning i 15 månader, Jag var 18 år då. Vi skulle gå två mil med packning. Efter en mil blev jag blind; en kamrat tog mitt vapen och en annan kamrat tog packningen. Fick åka tåg via Vännäs hem till Stockholm. Jag låg på en bagagehylla hem hela vägen.

Foto: Albin Olsson

Mina föräldrar hade precis byggt sitt nya hus på landet och mamma hade lagat min älsklingsrätt: svampgratinerad kyckling med ost och tomater. Det var så gott men jag blev blind igen av maten så pappa körde mig till Sabbatsberg. Läkaren kollade in i ögonen och ringde direkt till neurokirurgen på SÖS och senare till Karolinska där jag opererades. Jag hade ett enormt bandage runt huvudet som var alldeles blött av hjärnvätska. Fick frisedel från lumpen. Blev också skotträdd efter det: hörseln blev förstärkt.

All hjärnvätska kom inte ut utan koagulerade mellan hjärnhinnorna - ny operation. Kirurgen, som hjälpte mig att få ut det, ringde för något år sedan och hade också fått blödning mellan hjärnhinnorna på samma sätt som jag genom att ha slagit i bakhuvudet i en sten. Jag uppmuntrade honom och sa att det finns hopp, om man blir opererad i tid.

Efter olyckan var allt som hade med uppfostran och alla förväntningar på mig var bara borta. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde göra pappa glad så jag började läsa juridik.

Så fick vi fick en dotter som inte kunde höra. Då slutade jag med allt och blev barnflicka för henne och min syster Gunila och hennes man Ulfs döttrar Jenny, Ditte och Ellen.

Under tiden hade det dragits igång en försöksverksamhet med mimutbildning på Statens Dansskola, där hälften av eleverna var döva. Journalisten Rebecka Tarschys, som var kompis med min syster Gunila, tyckte att jag skulle besöka den. Jag gick dit och frågade hur man blev antagen. De svarade att det troligen inte blir någon mer utbildning då alla elever var missnöjda.

Mimlinjen med brutet finger

Men två dagar senare fick jag ett brev från rektorn att jag var antagen som provelev – jag som inte ens hade sökt. Det här är i december 1970. Så jag gick dit som elev, med nyinköpta benvärmare!
Klassen som åkt till Marcel Marceau i Paris, en grupp från Skara Skolscen, kom tillbaka men var missnöjda för de hade inte fått den utbildning som de ville ha eftersom Marcel Marceau inte undervisade dem utan lät sina assistenter sköta skolan.

Sen kom den andre klassen tillbaka, som varit på ett internationellt läger: Ingemar Lindh, Sören Larsson, Maria Lexa och ett helt gäng till. De ville nu startade en fri grupp för fysisk teater då de varit mycket på Odin Teatret i Holsterbro i Danmark och hade den typen av kontakter. Eftersom skolan inte hade lärare så de blev anställda som lärare på Mimlinjen och tog hit bröderna Colombaioni som gästlärare.

Men jag hade fått fingret avbrutet och fick sitta på när bröderna Colombaioni undervisade och det var nog min räddning för jag lärde mig mycket mer än de andra för de var bara rädda hela tiden för de småläskiga akrobatiska övningarna som de fick göra.

Orsaken till mitt brutna finger var att jag var med på en telefonlista över de som skulle försvara almarna i Kungsträdgården 1971. En natt vid midnatt ringde det så jag cyklade ner till Kungsträdgården. Där satt människor i armkrok utanför planken som satts upp runt almarna. Om det satt en gubbe i varje träd då skulle myndigheterna inte utsätta folk för fara resonerade man. Då klockan slog midnatt var jag beredd att hoppa över planket men fick en polisbatong över ett finger som gick av. Av den anledningen fick jag sen gipsad titta på när klasskamraterna gjorde olika mimetyder.

Under den här tiden hade Ingemar och hans gäng hittat en nerlagd skola i Storhögen i Jämtland och bildade Institutet för Scenkonst. Mimföreståndaren lurade de döva eleverna med att om de röstade ja skulle de vara tvungna att åka till Jämtland. Men jag tolkade diskussionen åt dem och berättade att om de röstade ja så skulle de få välja om de ville åka till Jämtland eller inte. Medan diskussionen pågick blev mitt finger tjockare och tjockare. När mitt finger var stort som ett plommon hade de döva eleverna förstått att de kunde välja så då uppsökte jag Serafimerlasarettet på Hantverkargatan.

De sa ”Inte en till!” när de såg mig. Killen bredvid mig i väntrummet, Pablo, hade fått en hästspark i huvudet av en polishäst. Pablo var skeppare på den skuta som sen användes vid inspelningen som skeppet Hoppetossan i Pippi Långstrump. Han kunde aldrig segla mer för han tappade balansförmågan.

Så när jag såg bröderna Colombaioni undervisa och senare såg deras föreställning på Pistolteatern tänkte jag att så där vill jag också arbeta: att ha ett direkt tilltal till publiken.

Bokad tre år framåt

När jag sen började arbeta som clown tog det fart. Mellan åren 1975-1985 gjorde jag 300-350 föreställningar om året plus 5 halvtimmar TV varje år från 1974-1986, i tretton år i rad. Jag behövde aldrig göra reklam för mig själv eftersom jag hade TV-programmet.

När kommunerna ville ha föreställningar för förskolan så köpte de en vecka i stöten för sina 6-åringar, med två föreställningar om dagen och option på en eller två på lördagar. Det kunde bli upp till 14 föreställningar på en vecka!

Jag arbetade väldigt mycket. Runt 1980-81 var jag bokad tre år framåt plus folkparkerna 3-4 veckor varje sommar. När så Karin och jag ville ha fler barn så jag fick ändra mitt turnéschema! Jag la upp det så att jag turnerade sista veckan varje månad och var sen hemma tre veckor och var den som skötte hämtning och lämning av barnen och matlagningen.

Vad är det i clownyrket som triggar dig?

Jag får så himla mycket tillbaka från publiken! ”Blir du inte trött? frågar människor ibland. Nej, jag får tillbaka mer energi än jag ger ut. Summan av all energi är inte konstant, det uppstår ny energi i mötet med publiken. Jag har mycket mer erfarenhet idag och den är av godo.

Om man arbetar med publikkontakt så kan man låsa sig i en situation där det som man tror ska ske, inte sker. Då är det bättre att göra realistiska föreställningar där publiken är närvarande - det behöver inte vara stora publikgrupper. Som när Helan och Halvan och bröderna Marx klippte sina filmer: de gjorde först liveshower med innehållet i filmen och klockade när skratten kom från publiken. När de sen klippte filmen så la de inga repliker där skratten kom utan lät skratten klinga ut och sen kom nästa replik i filmen.

Jag är den i Sverige, nu levande, som varit clown längst. Clownen Filoche är fyra månader yngre än jag och även om clownen Max (Max Classon) är äldre än jag så har han inte varit clown lika länge.

Jag har ägnat mig åt nästa projekt hela mitt liv och inte så mycket åt minnen. Som nästa år när jag fyller 80 år och har arbetat med Parkteatern i 50 år: då ska jag göra en affisch med måtten 50x80 cm!

View all