Jag har också varit på Fringe i Edinburgh i fyra-fem år, med konkurrens från så många andra komiker där. Men det sitter i ryggen att erövra massor av erfarenheter som gör dig starkare och stryktåligare; man lär sig hantera det! Det blir som ett frivilligt träningsläger!
Jag föreläser lite om diverse fördomar, försöker problematisera till exempel manligt/kvinnligt, stockholmare/göteborgare, olika genusfrågor, kulturkrockar med mera.
Jag driver gärna med södermalmsbor med virkade glasögon med poddar i öronen, som äter hummus och lyssnar på Alex&Sigge, som menar att ”min femma i Hornstull har inte sprängts så då är det väl inte så farligt i Sverige nu som de säger”?
Det är absurt att det sprängs så mycket; vad hade Hasse&Tage skämtat om? Johan Croneman skrev att det inte finns några bra komiker i dag, att ingen är som Hasse&Tage längre. Men det var ett helt annat samhälle då och det är lättare att skriva en kuplett om SJ och bankerna öppettider än om gängvåld och barnsoldater som skjuter folk för pengar. Jag tycker att komiker ska anta utmaningen och skriva om det som sker idag. När jag driver med Sveriges naivitet och aningslöshet, då får jag de största skratten. Adde Malmberg sa en bra grej när jag gick stand-up-kurs med honom som lärare: ju mer komplext ett ämne är, desto roligare måste ditt skämt vara, för vissa ord kommer att förändra ett rums kemi och du måste lotsa publiken igenom skämtet.
Det är därför jag gillar att peta och skapa lite halvdålig stämning. Det är inte en konstnärs uppgift att vara för medhårs: lite ska det skava!
